Godkväll.

Var länge sen det uppdaterades, 2017 va senast om jag minns rätt.

Livet har ändrats med korta ord. Åt det bättre hållet.
Jag har haft mina upp och ned gångar under årens gång. Jag har fallit men alltid tagit mig upp. Jag har kämpat genom blod och tårar och trott att livet har inget gott att ge mig.

Juni 2018 separera jag efter om och men från de mest destruntiva förhållandet jag haft.
Han var speciell, han är speciell.
Idag har vi en bra kontakt och att han kommot så långt i dagsläget gör mig stolt.
Han har gjort mog stark, på ett sätt man egentligen inte ska behöva uppleva. Men det förde bra erfarenhet.

Trodde aldrig att ja skulle bli kär igen.
Men när man minst anar det, så sker det.
Så nu ska ja berätta hur ja möte min kärlek.

Den 22 December 2018.
Jag låg och sov efter en kväll hos en vänn med lite alkohol. Var fortfarande onykter när jag vaknar av att dörrklockan tjuter för fullt.
Slänger på mig morgonrocken i all hast och valsar ut i hallen där jag öppnar ytterdörren.
Där står mina vänner, 06:14 på morgonen och frågar om de får komma in.
Onykter som jag är släpper jag in dom. Med sig har de två kompisar. Adam & Martin.
Vi sätter oss i soffan och jag försöker nyktra till lite medans jag snubblar runt i lägenheten.
Springer in i sovrummet och slänger på mig lite kläder för att sedan snubbla ut i vardagsrummet där gänget sitter och pratar i mun på varandra.
Presnterar mig för de nya grabbarna och fångar min uppmärksamhet på en av de speciellt. Men han hade redan sällskap hit så jag drog mig undan lite. Efter en stund så hälls det upp groggar. Hade inte ens vart vaken en halvtimme innan man svepte första groggen och dagen starta med musik och härligg folk.

Efter dagens gång så åkte vi till min syster och sen dess har en av grabbarna vart vid min sida i vått och torrt.

En av dom blev min bästa vänn, en jag fick förtroende för och en jag öppnat upp mig helthjärtat för. En som sedan skulle öppna mitt hjärta på ett helt annat plan.

Efter några dagar så vart jag omvänd. Jag ville inte ha närhet, jag fräste åt allt han gjorde.
Men samtidigt kunde jag inte låta han vara.
Jag portade han från sovrummet. Han fick varken kramar, pussar eller ens en kyss.
Men ändå kom han varje lediga stund, för att vara med mig.

Jag lät honom komma mig nära och lära känna mig. Vi va på samma nivå i tankar och vi förstod varandra lite läskigt bra. Än idag.

5 månader senare så beslutar vi med att gå ut offentligt att vi är ett par. Jag hade svårt att veta hur de skulle kännas att vara kär. Men han berättade i punkter med sån tålamod. Det var då jag förstod hur de kändes att vara lycklig, att må bra.

Han har sett mig förbannad, skrika, slå min hand gul och blå i panik.
Han har sett mig lycklig, onykter, i mitt rätta form och han har lyckats forma om mig från den trasiga jag, till den glada och lyckliga jag idag.
En kille jag vågar allt för, att dansa onykter, klättra i berg och köra bil till att sitta i en lastbil jag är så rädd för.

Han får mig att göra framsteg, att få mig själv stolt över mina egna handlingar. Att få växa upp till en bra och god person, som jag en gång varit.
Han accepterar mina brister och han stöttar mig. Och jag är så otrolig tacksam för denna kille i mitt liv.
Och, mina barn älskar han.
Det är nog det viktigaste!

Dessa år har varit lärorika.
Jag behövde tappa mig själv för att kunna formas om igen, att kunna hitta min egna identitet bland all kaos mitt liv har orsakat.
Livdt är inte perfekt, men inte långt ifrån.
Men tack vare mitt hjärta och hans otroliga otålamod så är jag här idag.

Jag älskar dig Martin Axelsson.

Ett par dagar i helvetets klor och jag överlevde den grymmaste smärtan en människa kan uppleva. Typ.
Värre än att föda barn iallafall.

I tisdags så påbörja jag en resa tack vare mamma.
Kl 08 va jag hos tandläkaren för en totall undersökning för att fixa till allt i munnen.
Efter det så börja de värsta jag varit med om.
När jag kom hem så hade vi retat upp nerverna till max och inget dög. Hade så ont så ja bara grät o vred o vände mig.
Dagen efter började magen krampa i högsta hugg som biverkning av penicillinet.
Och då återstod det ännu en dag tills nästa tandläkarbesök.

Väl hos tandläkaren hade ja dån smärta i tand och mage att ja ville hem. Men hafe inte löst några problem.
Så vi öppna upp 3 tänder och när ja kom hem så sov jag i 26h.
26h sömn och tandvärken helt borta.
Så jääävla skönt o perfekt till helgen när de små kommer!!!

Nu ska ja njuta och städa upp lite.
Och tacka gud o mamma att jag klarade detta!

Sen ungefär 5/6 månader tillbaka så har min lymfkörtel bakom högra örat varit svullen. Ca 1,5cm större än andra örat.
Jag har ju inte tänkt mer på det förens någon vecka tillbaka.

Jag önskar ja tittade upp den direkt för nu så lider jag så trött är ja på smärta.

Jo, så nu är det så att min gomes högra sida har svullnat upp, spenan är växelvis normal för att sedan bli sten hård och dra sig sidled.
Har någonting innanför huden o det känns som en stor knöl, för när jaf sväljer så känner jag den jätte tydligt.
Spenan i gomen gör ju så att de känns konstant som jag har något där som inte vill försvinna. Och varje hång ja sväljer så börjar "knölen" att pulsera/krampa.
Innuti halsen är jag svullen. Riktigt ansträngande att andas och ibland så känns det i bröstet. Skakar jag på huvudet för fort så känns de som att få en bomb exploderad i halsen.
Utöver detta så kan halsen plötsligt bli jätte stel.
De krampar såpass att de känns som man drar åt huden så hårt de bara går.
Så man kan ju gissa hur jag mår...
Har gråtit sen i fredags då VC inte kunde ta emot mitt samtal.
Så tack för gnället.

Min stora dröm sen barnen försvann har varit att få söva dom, leka med dom, äta med dom och allt därtill som tillhör föräldrarollen.
Den 5e maj 2016 var den sista natten jag kollade till barnen när dom sov.
Sista natten där jag låg och lyssnade på deras snarkningar och små gnyr.
Sista natten där jag la mig med de största leendet en mamma kan ha.
Jag saknar det så in i bomben.
Saknar stunden där man hade sitt barn i famnen och sjöng. Samma visa varje kväll.
Samma vaggande och bäst av allt den närhet och trygghet vi kände till varandra.

Idag så är mitt liv som ett blankt A4.
Finns inget att berätta för mitt liv, min anledning till att jag va så stark har ryckts ifrån mig. Än idag har jag inte kommit över det.

Jag älskar alla mina barn mer än vad någon någonsin kan få fram i ord.

Men nu, över 1år sedan hände det något.
Jag fick 1h förlängt med mason och mollie.
Den timmen gjorde allt.
De fyllde verkligen mitt tomrum.
Känslorna är så starka så de vill bara explodera ut så ja kan få skrika ut mina känslor till alla.

Barnen va så trötta idag efter allt vi gjorde.
Så efter maten så fick jag läsa en bok till mason.
Bara han och jag i sängen, precis som förr.
Där läste jag med mitt hjärta bredvid.
Han tvinga sig själv att vara vaken tills boken va slut.
Då jag precis som förr la mig på sidan och la mig så nära jag bara kunde och handen på hans varma mage.

Jag kände hur han slappnade av och hörde på hans andning att han somna.
Jag kände där och då hur tårarna bara ville bubbla upp. Det har tagit allt för lång tid innan denna lilla möjlighet dök upp.
En sak som alla tar förgivet med sina barn men som jag desperat önskar ska få hända hos mig.

Det här ögonblicket har sån enorm betydelse för mig så nu när ja skriver så rinner det tårar som aldrig förr.
Fråga mig vad kärlek är, så är kärlek det man har till sina barn och närheten,tryggheten och allt därtill. Detta är kärlek.
I en enorm obeskrivlig skala.

Jag önskar innerliggen att jag kan få en natt där jag får söva mina barn, lyssna och titta till dom på natten och främst, få vakna upp av deras kärlek och närhet.
Få ge dom frukost och mysa.
Precis som en mamma ska få.

fet text canser. Den förbannade cansern HATAR jag.
fet text

De senaste dagarna så har tankarna gått åt min pappa som cansern tog från mig.
En pappa man älska av hela mitt hjärta.
Min pappa han var speciell.
Han uppfostra mig inte bara utan han visa mig att vissa saker är bara inte bra.
Som sagt, jag älskar min pappa så grovt mycket än idag att få fram de ja känner är riktigt svårt.

Den 10 augusti 2010.
Jag va hemma hos min dåvarande pojkvänn. 30minuter hemifrån med buss.
Den dagen va inte alls så bra.
Jag var nedstämd och de va något som inte alls stämde i själen. (Låter som något man bara säger men så är det inte!)

Det va inte alls länge efter den dagen då pappa och mamma ropade ut mig på balkongen.
Pappa satt på stolen precis vid dörren.
Han hade sin gråa tröja och svarta byxor på sig och såg riktigt ledsen och förtvivlad ut.

När jag kommer ut på balkongen så sitter dom där och pratar. Mamma är ledsen men försöker samla sig.
Pappa tittade på mig och börja berätta.
Jag visste redan.
Inte bara för att mamma hade berättat ett par veckor tidigare utan för man såg det och man kände det i stämningen hemma.

Pappa får fram på taskig svenska med blandning av tyska att han har fått canser.
Att det inte finns något att göra förutom att äta smärtlindring.
Känslan av att få höra det av honom frös mig totalt.
Jag blev smått tårögd men fick inte fram några tårar utan stod där i dörröppningen och bara lyssnade.
När jag hade pratat med dom så gick jag in till mitt rum. Jag hann bara stänga dörren så kom allt. Kunde varken tänka eller andas.
Jag bara låg där i sängen och grät.
De va verkligen panik tårar och det va då man förstod att ja kommer förlora min pappa.

Tillbaka till den 10augusti.

På kvällen så berätta ja till dåv. Pojkvännen att jag skulle åkt hem den dagen och träffat pappa. Men vi båda övertala varandra att han överlever 1natt till.

Runt 19.30 så får jag ett samtal.
Mamma ringer så ja sätter mig i sängen och svarar.
Där, där skriker hon i chock och den smärtan ja kände över telefonen är obeskrivlig.
Hon får upprepa flera gånger för jag förstod inte vad hon sagt.
Jag hamnar i en sån panik och chock när hon utbrister att jag inte får komma hem.
Jag frågar varför samtidigt som ja kämpar för att hålla ihop mig.
Hennes svar va att pappa förblött i köket av att han exploderat innifrån.
Hon berättar att det är blod från hans fåtölk i vardagsrummet ut på balkongem för att fortsätta över halva lägenheten in i köket.
Jag fick absolut inte komma hem.
Sedan la vi på. Allt som allt tog de samtalet 30minuter ungefär men de kändes som flera timmar.

Efter någon timme så ringer mamma igen och är betydligt lugnare. Hon stammar av gråten i halsen men hon håller ihop sig.
Hon berättar att sjuksköterskor varit där o fixat pappa och lagt han i deras sovrum en sista natt och att min bror hjälp henne att tvätta bort all blod.
I slutet av samtalet säger hon att jag får åka hem nu. Att jag får träffa pappa för sista gången. Där brast det totalt för mig.
Men jag visa de inte för någon.
Jag satte mig på 309an hem och kämpa för att inte gråta på bussen.

När jag kommit hem möts jag av mamma i hallen. Min bror sitter på golvet och små skrubbar bort det sista blodet.
Mamma kastar sig runt mig och bara gråter.
Jag stod där med min mamma runt famnen och va helt hjälplös.
Allt ja tänkte på var, vart är pappa och varför lämna dom kvar honom?
Mamma tog min hand och öppna somrumsdörren.
Där i ett stort mörkt rum, i hans säng längst ut mot dörren. Där va min pappa.
Det va overkligt.
Min pappa är inte död tänkte jag.
Vi går in till hans säng och står på hans vänstra sida när mamma bryter ihop ännu en gång. Allt ja kände va att nu måste jag vara stark. Jag måste klara detta och finnas för mamma.

Jag tittar på pappa.
Han låg där i sängen helt underbar.
Han hade ett leende och såg avslappnad ut.
Precis det min kämpe behövde få tillslut.
Jag tittar på hans bröstkorg för att övertala mig själv att allt är ett hemskt spratt.
Men det fanns inget där.
Inga andetag för 5öre.
Tittar dit en gång till och då så höjs bröstet och sjunker snabbt.
Då fick jag panik.
Jag hade aldrig någonin varit så rädd och så ledsen jag va då.
Det va då jag förstod på riktigt att nu är min pappa borta. Min pappa.

Min pappa som låtit mig växa upp i ett hus.
Få veta vad regler och kärlek är.
Lärt mig att tycka om mig själv.
Fått mig arg och ledsen många gånger.
Min pappa, han som fråga varje dag hur de varit.

Så den 10augusti 2010 ca kl 19.30 förlora jag min pappa.

Och jag kommer aldrig, aldrig någonsin att glömma den dagen.

Kommer aldrig glömma allt vi gjort.
Allt han visa för mig.

Ilmar Jögimar, min pappa.
Jag älskar dig och kommer alltid göra!

Ja helgen är över och de gick tusan för snabbt. Vill bara vrida tillbaka tiden o va i just den tiden med mina älsklingar.

Efter alla aktiviteter och intryck så slappna kroppen av igår kväll. Slumra till direkt när ja kom hem men vakna strax efteråt och så har de varit hela natten.
Huvudet har svårt att arbeta med alla intryck och speciellt alla känslor som snurrar runt som helvete.
Vill egentligen bara ligga i sängen o glo i taket. Men har förstått att de blir inte bättre av det.

Så, idag är de en dag då vädret tillåter mig att sminka till mig.
Blir en inne dag o pyssla o städa.
Funderar på att lyckas byta gardiner men får väll se om man orkar ta på sig de arbetet.
Med tanke på nattens sömnbrist och tandvärk så är inte kroppen tipp topp.

Nu ska jag njuta av en cigg på balkongen som är riktigt skön idag!

Igår, lördag så kom mimmie och mason.
De lämnades på mormors parkering för en spännande dag med moster m. Pojkvänn, mormor och mig.
När vi kom hem till mormor så vart de överraskade att moster va där.
Vart lite små blyga men de släppte snabbt.
Mormor bjöd på pasta och köttfärssås som barnen gav ett stort klart godkänt till.
Efter maten så fick de springa runt i lägenheten och leka med leksaker som moster och jag köpt åt dom o låta maten smälta lite.
Så när de va gjort så packa vi med oss lite fika o dricka och begav oss ut.
Blev en promenad mot väster där sara visste en badplats.
Mason ville inte gå i vattnet utan mig så jag fick allt gå ut en bit o de va varmt o skönt.
Så där bada dom ett tag innan vi tog en fika paus o sen så packa vi ihop för en ännu längre promenad.
Påvägen från badplatsen va de massa prat och skoj o glada miner då vi skulle till hamnen och äta glass!
När vi va framme så fick de glatt bestämma vad de ville äta o mason ville ha kulglass o mimmie en glasspinne. Såå nöjda o glada barn man hade!
När de va uppätet så gick vi till stadsparken där de sprang kors och tvärs o lekte.
Plötsligt vart klockan halv 5 o de va dags att gå tillbaka till mormor för lite käk men påvägen tog vi en paus där de fick kasta bröd till ankorna.
En anka bet mimmie i fingret och en annan sprang rakt över mormors fötter.
Haha, oj så de skrattade!
När vi kom hem till mormor hade vi hungriga barn så då fixades de lite mat o lyxen att äta i soffan. Mason somnade med tallriken i knät o mimmies ögon rullade nästan.
Så dessa 6 timmar kändes betydligt mindre och både barnen och vi andra njöt o hade en helt fantastisk dag!

Idag så va de dags för en dag med mollie.
Fresrik och jag hämta henne på min parkering för att knalla iväg till affären för o ladda på inför en promenad till mormor.
Påvägen från affären så va de väldigt mycket att titta på och mycket bus o skratt.
Vi stannade till där barnen badade igår så mollie fick chansen att bada men hon ville bara gå i med fötterna. Men de tyckte hon va roligt nog.
Så vi satt där en stund o njöt av värme o sol.
När vi kom hem till mormor så sprang hon runt direkt. Inte ett dugg blyg o massa pussar bjöd hon på!
Blev lite käk och sen så vila hon magen.
Efter ett tag börja hon bli super trött så vi packa ihop o gick ut.
Eftersom hon åkte vagn så somna hon direkt o vi lät henne sova ett tag.
När hon vakna upp hade vi kommit fram till stadsparken där hon fick äta lite gott o piggna till sen va de fart igen.
När klockan sprang iväg så gock vi o mata ankorna o sen tog vi en promenad till stan där ja köpte pannkakor innan de va dags för lämning.

En helt fantastisk dag och mycket glädje o skratt med prinsessan.

Idag har man varit så otroligt trött.
Somna om vid 9 o vaknar 10 o får börja stress städa då nicole kom förbi.

När hon drog så däcka man direkt.
Skulle ha lagat mat men de finns de ingen lust till så blev bjuden på kebabtallrik.

Ja ska iallafall säga godnatt till denna dag så man börjar morgondagen med glatt humör o massvis energi!
För då ska de leeeekas!!