everydayisamiracel

Direktlänk till inlägg 5 augusti 2017

Hjärnan spinner på.

Av bianca jögimar - 5 augusti 2017 23:18

fet text canser. Den förbannade cansern HATAR jag.
fet text

De senaste dagarna så har tankarna gått åt min pappa som cansern tog från mig.
En pappa man älska av hela mitt hjärta.
Min pappa han var speciell.
Han uppfostra mig inte bara utan han visa mig att vissa saker är bara inte bra.
Som sagt, jag älskar min pappa så grovt mycket än idag att få fram de ja känner är riktigt svårt.

Den 10 augusti 2010.
Jag va hemma hos min dåvarande pojkvänn. 30minuter hemifrån med buss.
Den dagen va inte alls så bra.
Jag var nedstämd och de va något som inte alls stämde i själen. (Låter som något man bara säger men så är det inte!)

Det va inte alls länge efter den dagen då pappa och mamma ropade ut mig på balkongen.
Pappa satt på stolen precis vid dörren.
Han hade sin gråa tröja och svarta byxor på sig och såg riktigt ledsen och förtvivlad ut.

När jag kommer ut på balkongen så sitter dom där och pratar. Mamma är ledsen men försöker samla sig.
Pappa tittade på mig och börja berätta.
Jag visste redan.
Inte bara för att mamma hade berättat ett par veckor tidigare utan för man såg det och man kände det i stämningen hemma.

Pappa får fram på taskig svenska med blandning av tyska att han har fått canser.
Att det inte finns något att göra förutom att äta smärtlindring.
Känslan av att få höra det av honom frös mig totalt.
Jag blev smått tårögd men fick inte fram några tårar utan stod där i dörröppningen och bara lyssnade.
När jag hade pratat med dom så gick jag in till mitt rum. Jag hann bara stänga dörren så kom allt. Kunde varken tänka eller andas.
Jag bara låg där i sängen och grät.
De va verkligen panik tårar och det va då man förstod att ja kommer förlora min pappa.

Tillbaka till den 10augusti.

På kvällen så berätta ja till dåv. Pojkvännen att jag skulle åkt hem den dagen och träffat pappa. Men vi båda övertala varandra att han överlever 1natt till.

Runt 19.30 så får jag ett samtal.
Mamma ringer så ja sätter mig i sängen och svarar.
Där, där skriker hon i chock och den smärtan ja kände över telefonen är obeskrivlig.
Hon får upprepa flera gånger för jag förstod inte vad hon sagt.
Jag hamnar i en sån panik och chock när hon utbrister att jag inte får komma hem.
Jag frågar varför samtidigt som ja kämpar för att hålla ihop mig.
Hennes svar va att pappa förblött i köket av att han exploderat innifrån.
Hon berättar att det är blod från hans fåtölk i vardagsrummet ut på balkongem för att fortsätta över halva lägenheten in i köket.
Jag fick absolut inte komma hem.
Sedan la vi på. Allt som allt tog de samtalet 30minuter ungefär men de kändes som flera timmar.

Efter någon timme så ringer mamma igen och är betydligt lugnare. Hon stammar av gråten i halsen men hon håller ihop sig.
Hon berättar att sjuksköterskor varit där o fixat pappa och lagt han i deras sovrum en sista natt och att min bror hjälp henne att tvätta bort all blod.
I slutet av samtalet säger hon att jag får åka hem nu. Att jag får träffa pappa för sista gången. Där brast det totalt för mig.
Men jag visa de inte för någon.
Jag satte mig på 309an hem och kämpa för att inte gråta på bussen.

När jag kommit hem möts jag av mamma i hallen. Min bror sitter på golvet och små skrubbar bort det sista blodet.
Mamma kastar sig runt mig och bara gråter.
Jag stod där med min mamma runt famnen och va helt hjälplös.
Allt ja tänkte på var, vart är pappa och varför lämna dom kvar honom?
Mamma tog min hand och öppna somrumsdörren.
Där i ett stort mörkt rum, i hans säng längst ut mot dörren. Där va min pappa.
Det va overkligt.
Min pappa är inte död tänkte jag.
Vi går in till hans säng och står på hans vänstra sida när mamma bryter ihop ännu en gång. Allt ja kände va att nu måste jag vara stark. Jag måste klara detta och finnas för mamma.

Jag tittar på pappa.
Han låg där i sängen helt underbar.
Han hade ett leende och såg avslappnad ut.
Precis det min kämpe behövde få tillslut.
Jag tittar på hans bröstkorg för att övertala mig själv att allt är ett hemskt spratt.
Men det fanns inget där.
Inga andetag för 5öre.
Tittar dit en gång till och då så höjs bröstet och sjunker snabbt.
Då fick jag panik.
Jag hade aldrig någonin varit så rädd och så ledsen jag va då.
Det va då jag förstod på riktigt att nu är min pappa borta. Min pappa.

Min pappa som låtit mig växa upp i ett hus.
Få veta vad regler och kärlek är.
Lärt mig att tycka om mig själv.
Fått mig arg och ledsen många gånger.
Min pappa, han som fråga varje dag hur de varit.

Så den 10augusti 2010 ca kl 19.30 förlora jag min pappa.

Och jag kommer aldrig, aldrig någonsin att glömma den dagen.

Kommer aldrig glömma allt vi gjort.
Allt han visa för mig.

Ilmar Jögimar, min pappa.
Jag älskar dig och kommer alltid göra!

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av bianca jögimar - 2 oktober 2019 14:36


Busskortet har gått ut och inte fått pengar att köpa nytt så nu är man fast hemma. Kan inge göra mer än att vänta på att de kommer in så för att fördriva tiden så städar man och målar lite. Inte för det är roligt o städa men kan lika gärna passa p...

Av bianca jögimar - 29 september 2019 16:06

Från att leva ensam, att bo med dåvarande bästa vänn, leva ensam och nobba min bästa vänn till att nu plocka upp hans ägodelar. Det är en omställning. Men en av de bästa besluten jag tagit. Så idag åkte han tillbaka till jobbet ett par dagar, käk...

Av bianca jögimar - 29 september 2019 11:25

Mollies pappa hittade oss i stadsparken och lekte en stund! Blev en kväll med vänner senare! ...

Av bianca jögimar - 24 september 2019 17:44


Trött, ont, psykisk ohälsa, omhändertagna barn. Ja livet leker med en. Den största boven i detta är nog all smärta jag har. Varje dag. Dag in, dag ut. För snart 2år sen fick jag veta om min tumör. För 4 år sen börja kroppen ge upp efter sista grav...

Av bianca jögimar - 24 september 2019 11:14

[Bild]

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se