Barnen åkte för en stund sen.
Samma känsla varje gång.
Vill bara slänga mig ner på marken och gråta.
Den hemska smärtan, att få se sitt kött och blod åka iväg och vänta så länge på att få se dom igen..
Vill ge upp.
Men för barnen så kämpar jag. Varje dag!

Varje gång de åkt står ja o tittar in i deras rum. Lukta på deras kläder eller bara gosa med deras täcken. Ja behöver deras närhet.
Deras glädje, nyfikhet, allt.
Känner på mig att inom kort kommer ja bryta ihop. All stress tar på mig.
Börjar gå ut över andra.
Jag vill inte det.
Vill att alla ska vara glada och nöjda..

Igår så va vi hos min mammq näst intill halva dagen. Jag ville ta vara på de fina vädret så vi tog bussen dit efter en vända på stan så mannen kunde köpa sig en ny tröja.
Blev att köpa hem saker så vi kunde grilla.
Uppskattat och riktigt kul.

När vi kom hem börja de eviga kämpandet med att få mason o somna.
Stackarn verkar ha ont i öronen.
Efter 2.5 timme gråt och bad somna han sött i min famn.
Dock 2 timmar senare vakna han o nu har ja gjort samma visa igen.får se hur ofta ja går upp i natt.

Imorgon ska vi till linköping. Ska bli spännande. Då ja är på minimal sömn troligtvis men gör allt för de ska må bra.
Nu ska ja åter lägga mig. Godnatt