Jag är glad. Inte ledsen eller något.
Jag är bara rädd.
Att folk ska tro att jag skiter i mina barn.
Jag kämpar som en idiot bakom stängda dörrar. Kämpar med att hålla mig glad.
Att orka med dagarna utan dom.

Jag känner att utan mina barn hemma, är jag i otackt. Vet inte vad jag ska göra. Är nedstämd. Men jag gör allt jag kan, för att vara en snäll, bra flickvänn. Att vara en bra mamma även fast dom inte bor hemma.
Även fast vi ska ha ett tillskott i november, betyder det inte att de andra betyder mindre.
Kommer kämpa lika hårt då som jag gör nu för att få hem dom på heltid. 100%.

Så ni som tror annat.
Dra, försök inte förstöra. Jag vet redan vad jag gör för att visa myndigheterna att jag gör allt för dom.
Jag har rutiner.
Jag kan ta hand om mig, dom och vårat liv.
Blir besviken på att allt och alla tror annat om mig.

Nu när hormonerna har börjat komma kan ja vissa nätter ligga och tänka.
Hur blir det?
Kommer allt lösa sig?
Blir det ännu svårare att få hem dom?
Kommer fredrik fortfarande tycka om mig när bebisen kommit och jag är helt utmattad?
Kommer allt funka ekonomiskt?
Allt möjligt kommer upp i tankarna.

Vissa dagar är jag så ledsen så jag inte ens vill va vaken. Vill bara försvinna. Ångesten kommer nästintill varje dag. Men ja gör allt ja kan för o få den att försvinna.
Så fort jah tänker på barnen så blir jag nedstämd.
Kommer dom vara arga på mig för deras pappa gav dom till socialen?
För jag inte lyckades få hem dom så snabbt?
Nästa vecka har mason varit borta ifrån mig i 3 månader.
I april har mimmie vart borta i 2år.
2år för mycket och 3mpnader för länge...

Hoppas att en dag, är vi en liten familj igen.
Jag älskar er!