I fredags fick vi träffa barnen. Denna gång va vi hemma hos fosterfamiljen.
De va jätte fint väder och barnen va glada.
Hoppade studsmatta o lite bandy med Mason. Mollie satt o åt lite och följde med mig o spela fotboll med mimmie.
Fredrik frågade om de kunde gå på barnens dag på intermilia skolan o de kunde de en snabbis innan de skulle iväg på lördagen.

Så i lördags träffa manbarnen igen fast bara 1 timme innan de skulle vidare på kalas.
De va super mysigt o roligt!
De större åkte karuseller och mimmie visa sin tuffa sida o red på en ponny. Modig flicka man har!!

Mollie va både med mig o Fredrik o tittade runt lite.
O Barnen fick en varsin leksak hem.

När man kom hem så va kroppen urladdad. Mådde psykiskt hemskt o ville bara försvinna.
Efteråt känns de så fruktansvärt.
Att veta att de dröjer ett tag innan man får se dom.

Men jag vet att mina små busar här det bra!

Igår kväll så somna ja vid 01. Tiden..
O när fan vakna man?
Jo, 18.40
Kroppen är helt slutav all stress och omedveten stress.
De här behövde jag!
Men, nu måste ja lyckas somna för imorgon får jag träffa barnen igen.
Som ja längtar!

Igår kväll vart må bjuden på en bärs och lite whiskey.
Ville inte blanda medicinen med alkohol så försökte sova utan. Vakna vid 5, snor trött i kroppen så tog medicinen iallafall o somna om till 10 tiden. Nu vill ja bara få en energi dricka men bara samla energi o dra o köpa.
Idag händer det ingenting.
Vad jag vet.
Städa lite o hitta något vettigt o göra för o fördriva tiden lite.

Igår hade jag umgänge med mina älskade barn.
Åh de va så kul o få träffa o leka med dom.
Denna gång va vi i stadsparken och de vart massa gunga, hoppa, klättra och flyga. Idag känns de i kroppen då de är riktigt ovant o göra dessa saker.
Men de va en helt otroligt underbar eftermiddag! Nu längtar jag till nästa umgänge.

Idag har man inte gjort något.
Sovit halva dagen sen kom Nicole förbi en sväng o de va trevligt!
Nu ligger ja i sängen o tankar o ångest fyller min kropp.
Känns som denna medicin ja fått inte är något för mig. Skulle behöva en "påladdning" av den på kvällarna.
Men får se vad läkaren har o säga om det om några veckor. Tills dess får ja bita i de sura äpplet o göra de bästa för tillfället.

Men de är inte så lätt. Har tagit de här hårdare än ja trodde. Och livet känns meningslöst men varje sekund ja får se barnen betyder guld för mig.

Okej.
Nu så berättar jag sanningen.
Min älskade prinsessa mimmie flyttade hem den 6 augusti 2015.
Allt va helt underbart tills vi märkte en beteende förändring och att hon inte mådde bra. Så den 22 Januari 2016 fick hon flytta tillbaka där hon bor än idag.
Under den här tiden bodde Mason och mollie hos mig.
Men den 6 Maj vändes mitt liv upp och ner.
Vi va ute på gården och lekte med moster o hennes pojkvän.
Plötsligt kommer både socialen och polisen in på gården.
De är där för o hämta mina barn.
Där o då försvann livsglädjen och mitt liv va helt värdelöst.
Fick packa lite saker till barnen sen gå till parkeringen och säga hejdå.
Helt sjukt.

Tack till vården som hjälpt mig ohjälper mig än idag att komma över de här traumat.
Tack till svärmor o alla på Fredriks sida. Tack till mamma o min syster o hennes pojkvänn.
Och tack till världens bästa kompis!

Men än ger jag inte upp.
Jag ska ha mina barn hemma igen.
Håller huvudet högt o hoppas på de bästa i kammarrätten.
För jag älskar mina barn och jag vet att de mår bra med mig o ja gör allt för dom.

Idag kom mimmie hem från umgänge med kontaktfamiljen. Skulle åkt till Biltema men vart inget pga stress o att de skulle stänga snart. Istället tog hjärtat mitt båda barnen ut på promenad så ja tog en sväng till affären och nu vilar jag då ja har förvärkar som tusan.
Imorgon går jag in i vecka 28.
Redan 24vrckor sen ja plussade :D

Dottern flyttade hem den 6augusti.
Över 2 år va hon placerad.
Mot arbetad av socialen, familjehemmet och pappan.
Men den 10 april kom dommen från kammarrätten, då jag överklagade beslutet från tingsrätten.
Jag är helt kapabel att ta hand om henne och sonen.

Den 26 juni flyttade mason hem.
Han fick lvu den 27December.
Den känslan va oslagbar.
Trodde aldrig ja skulle få hem honom.

Den 6 augusti flyttade dottern hem.
Ännu häftigare upplevelse.
En chock som sitter i än idag, den 11 augustk.
Så som jag har kämpat.
Så många tårar ja fällt.
Tankar om att ge upp.
Allt va värt o kämpa för.
Nu är vi äntligen en familj igen.

Nu kämpar vi med att få in rutiner då hon är en trotsig snart 3åring.

Om 2 dagar fyller hon 3 år.
Herregud va åren speungit förbi.
3 år och redan stora syster åt en pojke och om 14veckor en liten flicka.

Nu söker vi nytt boende med fredrik.
Som har fått mig o kämpa.
Som får mig o kämpa när de är tufft än idag.
Otroligt tacksam till att han vill va bonuspappa, pappa till flickan i magen och att han vill va min.

Jag är så otroligt lycklig.
Och jag älskar livet mer än någonsin!

Har inte uppdaterat då jag har jobbat med socialen.

Sonen flyttade hrm den 26 juni.
Alltså bott hemma i 3 veckor.
Och läs rätt nu.

Mimmie flyttar också hem.
I sommar.
Innan sin födelsedag!
Snabbare än vi planerat och de är ännu en chock för oss.
Men nu närmar de sig med storm steg och nu är de skrivet i papper att hon flyttar hem.
Från och med den dagen ska vi söka lägenhet i en annan del av sverige.
För vi vill börja om på nytt nu när den 3e kommer i vinter!