everydayisamiracel

Alla inlägg under juli 2019

Av bianca jögimar - Onsdag 10 juli 14:58

Helvete vad varmt det blir när de är kvavt i luften. Blev en 2,5km promenad och lite bad i hökasjön för akilles. Det uppskattades!
Tillomed syrran plumsa i en snabbis.
Nu ska jag dö en stund innan man beger sig vidare mot motala. Ja.

ANNONS
Av bianca jögimar - Tisdag 9 juli 20:07

Lillsyrran sov på vishan inatt hos mig, va en trevlig och lugn kväll. Lite för lugnt utan akilles.

Men idag blev det linköpung.
Lite käk på teddys innan möte för att sedan dra till mamma och käka ännu mer.

Fick med mig båda hem inatt igen då planerna imorgon blir att förhoppningsvis promenera till skön och låta hunden bada.
Annars blir det en lugn dag, som man behöver.

Lite tråkigt när man är smått van att ha gubben hemma men inte många dagar kvar innan han kommer tillbaka till mig!

Bara för det är den sötaste elefanten jag någonsin skådat idag!

ANNONS
Av bianca jögimar - Tisdag 9 juli 00:20

Godkväll.

Var länge sen det uppdaterades, 2017 va senast om jag minns rätt.

Livet har ändrats med korta ord. Åt det bättre hållet.
Jag har haft mina upp och ned gångar under årens gång. Jag har fallit men alltid tagit mig upp. Jag har kämpat genom blod och tårar och trott att livet har inget gott att ge mig.

Juni 2018 separera jag efter om och men från de mest destruntiva förhållandet jag haft.
Han var speciell, han är speciell.
Idag har vi en bra kontakt och att han kommot så långt i dagsläget gör mig stolt.
Han har gjort mog stark, på ett sätt man egentligen inte ska behöva uppleva. Men det förde bra erfarenhet.

Trodde aldrig att ja skulle bli kär igen.
Men när man minst anar det, så sker det.
Så nu ska ja berätta hur ja möte min kärlek.

Den 22 December 2018.
Jag låg och sov efter en kväll hos en vänn med lite alkohol. Var fortfarande onykter när jag vaknar av att dörrklockan tjuter för fullt.
Slänger på mig morgonrocken i all hast och valsar ut i hallen där jag öppnar ytterdörren.
Där står mina vänner, 06:14 på morgonen och frågar om de får komma in.
Onykter som jag är släpper jag in dom. Med sig har de två kompisar. Adam & Martin.
Vi sätter oss i soffan och jag försöker nyktra till lite medans jag snubblar runt i lägenheten.
Springer in i sovrummet och slänger på mig lite kläder för att sedan snubbla ut i vardagsrummet där gänget sitter och pratar i mun på varandra.
Presnterar mig för de nya grabbarna och fångar min uppmärksamhet på en av de speciellt. Men han hade redan sällskap hit så jag drog mig undan lite. Efter en stund så hälls det upp groggar. Hade inte ens vart vaken en halvtimme innan man svepte första groggen och dagen starta med musik och härligg folk.

Efter dagens gång så åkte vi till min syster och sen dess har en av grabbarna vart vid min sida i vått och torrt.

En av dom blev min bästa vänn, en jag fick förtroende för och en jag öppnat upp mig helthjärtat för. En som sedan skulle öppna mitt hjärta på ett helt annat plan.

Efter några dagar så vart jag omvänd. Jag ville inte ha närhet, jag fräste åt allt han gjorde.
Men samtidigt kunde jag inte låta han vara.
Jag portade han från sovrummet. Han fick varken kramar, pussar eller ens en kyss.
Men ändå kom han varje lediga stund, för att vara med mig.

Jag lät honom komma mig nära och lära känna mig. Vi va på samma nivå i tankar och vi förstod varandra lite läskigt bra. Än idag.

5 månader senare så beslutar vi med att gå ut offentligt att vi är ett par. Jag hade svårt att veta hur de skulle kännas att vara kär. Men han berättade i punkter med sån tålamod. Det var då jag förstod hur de kändes att vara lycklig, att må bra.

Han har sett mig förbannad, skrika, slå min hand gul och blå i panik.
Han har sett mig lycklig, onykter, i mitt rätta form och han har lyckats forma om mig från den trasiga jag, till den glada och lyckliga jag idag.
En kille jag vågar allt för, att dansa onykter, klättra i berg och köra bil till att sitta i en lastbil jag är så rädd för.

Han får mig att göra framsteg, att få mig själv stolt över mina egna handlingar. Att få växa upp till en bra och god person, som jag en gång varit.
Han accepterar mina brister och han stöttar mig. Och jag är så otrolig tacksam för denna kille i mitt liv.
Och, mina barn älskar han.
Det är nog det viktigaste!

Dessa år har varit lärorika.
Jag behövde tappa mig själv för att kunna formas om igen, att kunna hitta min egna identitet bland all kaos mitt liv har orsakat.
Livdt är inte perfekt, men inte långt ifrån.
Men tack vare mitt hjärta och hans otroliga otålamod så är jag här idag.

Jag älskar dig Martin Axelsson.

Tidigare månad - Senare månad
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se