Det här med att va kvinna. Alla kurvor, extra "kärlek" och handtag lite överallt det suger.
Iallafall i mina ögon som faller på min kropp dagligen.

Jag är så arg, så ledsen varje dag jag ser mig själv.
Vågen har gått rakt upp och måendet i samma takt rakt ner.

Jag vill inte se ut så här.
Med ett häng från graviditeterna och mina lår som slår ihop o hur rund ja blivit allmänt.

Jag är inte vackert kurvig, jag är tjock.
Och varje gång någon motsäger mig så känner jag bara lögner och svek.
Hur svårt ska de vara o va ärlig?
Jag uppskattar hellre o höra att ja bianca, du har fått lite mer kurvor men det går att åtcärda om du verkligen vill och mår dåligt.

Inga kläder passar längre, och gör dom de så är det pga tvång jag drar på mig det. Det gör ont att försöka längre.
Jag försöker röra mig och lägga ner allt onyttigt, lyckades en bra period men vågen gick ändå upp så ja kände skitsamma.
Är verkligen inte den jag va för 1år sedan.
Självförtroende på topp, livet skapligt.
Idag är de bra. Men självförtroendet spårlöst borta. Jag är bara en klump som existerar.

Innerst inne är ja rädd för mitt gamla mående ska ikapp för de finns där, precis runt kröken. Precis i mina tankar, bara mina handlingar som saknas nu.

Im lost. Im here. Im fat.