Idag har de varit en lugn dag.
Förutom massa ångest inför morgondagen.

På förmiddagen hade ja uppföljningsmöte och sen dess har de bara tagit lugnt.
Städat lite och nyss en promenad för att hantera tankarna.

Ikväll blir de bara o dega i soffan och likaså imorgon troligtvis.

Imorgon har de gått 1år sen barnen togs.
Skriver idag för imorgon kommer ja vara helt förstörd.

Imorgon kl 16.40 är det exakt 1 år sen uniformer polis och 2socialsekreterare kom in på min gård.

Det va en varm solig dag.
Fredrik och jag hade sara och jacob på besök då mimmie skulle komma på umgänge.
Jag stod i köket och förberedde mackor, saft och glass som vi skulle ta med oss ut i lekparken när vi hämtat mimmie.

Klockan 16.0å stod vi allihopa med förväntan om att tösen skulle komma.
16.15 hade hon inte kommit än så ja ringer upp familjehem pappan.
Han meddela mig att de vart tillsagda att inte lämna henne idag och att soc va påväg för att prata med oss.
vi går då tillbaka till lekparken.
Sara sitter o busar med mason medans mollie ligger o sover i vagnen.

De va en jätte fin dag så alla barnen på gården va ute o lekte.
När fredrik skulle gå över parken så följde mason efter.
Efter några sekunder ser vi allihopa hur två uniformer de poliser med två socialselreterare klampar in på gården.
jag sitter på bordet vid lekparken med hjärtat i halsen.
Får bara ur mig nej,nej,nej till jacob.
Sara tar tag i mason och börjar skrika.
Polisen går fram till sara och jacob medans socialsekreterare kommer fram till mig.
Sara fortsätter skrika o springer iväg med mason och polisen går efter.
Socialen berättar för mig att domstolsbeslut ett precis kommit och att de omedelbart ska omhänderta mina barn.

Där står vi, min familj helt blottades för hela gården.
Fredrik och jag får gå upp och packa ihop de nödvändigaste barnen behöver med sig till familjehemmet.medans sara,jacob,soc och polisen va på gården.
Vi slängde ner allt möjligt i kassar och vi va helt förkrossade.

När de va färdigt så fick vi lämna kassarna till socialen och polisen medans vi bar barnen till bilen där familjehem pappan väntade.
Vi grät som grisar medans barnen förstod ingenting. Ville inte släppa dom.
De tog evigheter innan vi släppte taget och lät dom ta dom ur våra famnar.

Sen den dagen, den 6e maj har inget varit sig likt.

Mamma älskar er!
Och ja kommer aldrig sluta kämpa.

Igår kväll fick ja så jävla ont i tanden.
Satt utan värktabletter o bara grät o grät.
Hela natten och dagen har bestått av smärta.
Ringde tandläkaren o "fick" en tid.
Kommer dit och kommer de någon tandläkare?!!
Jävla skit stad.
Så åter hemma med smärta och är så förbannad. Trött på de här nu.

Jag är trött.
Trött på att bli anklagad för falska saker.
På att inte bli frågad innan man kastar skit på mig.
Inte konstigt man har dragit sig tillbaka för allt. För vem vill göra saker när de ändå blir skit av allt?
Allt ja försöker är att finnas för alla inom rimliga ramar.
Men när ja ställer upp så blir de bara Kaiko av det. För att?
Jo inte frågar man hur saker ligger till utan istället så kallar man mig saker och påstår det ena och det andra.
Men ursäkta mig för ja försöker vara sams med folk. Speciellt när de har med mina barn att göra.
Så nu är de slut på att folk ska ta fram offerkoftan bara för ja är godhjärtad.
Och så länge ja inte träffar er tillsammans så är de inget att blossa upp till ett krig.

Men nu är de svart på vitt.
Min familj är ju dummare än dummast och ska de vara så här så säger ja upp allt med dom o göra.

Trött på att få skit för allt.
Inte konstigt ja inte orkar med skolan längre.