Låg o grät halva natten med en stor ångestklump som vägra att försvinna.
Men tog mig ändå upp i tid och kom iväg i tid.
Men, så fort ja satte foten utanför min dörr kom den riktiga ångesten.
Fick andas igenom den för att inte få panik.
Vill inte göra mig besviken utan att försöka klara det.
Väl på plats börja jag få ont.
Både i bröstkorgen och bak.
Tårar ville tränga sig ut allt med tiden och jag blev mer och mer deprimerad.
Jag klarar det inte!!
Sen 2veckor tillbaka har jag dragit mig undan för att träffa folk. Ännu värre nu när ja va tvungen att gå på praktik.
Och detta va bland de 3 värsta känslorna jag varit med om.
Hon jag gick med tog mig inte seriöst när ja sa att detta är för tufft för mitt psyke.
Men hon skyllde på att de va mycket att ta in.
Men nej, de som va för mycket de va tidspressen, att möta människor med olika problematik och att vara positiv och att hålla masken.

Mycket nytt fick jag se idag, de är ja tacksam för. Men att inte bli tagen på allvar av varken dom eller mig själv förens allt brast va alldeles för mycket.
Påvägen hem kom allt, tårarna bara rann och ilska på mig själv kom på köpet.
Nej, praktik är inget för mig.
Jag sitter hellre hemma dessa dagar och läser.