Imorgon, den 6 juni klockan 16.00 är det 1 månad sen socialen och polisen kom in på gården.
1 månad sen jag släppte mina barn till myndigheten.
Jag ville bara slå ihjäl dom.
Men samtidigt förneka ja för mig själv att detta inte är sant.
Tänkte för mig själv.
Måste de ha poliser med uniform med sig, mitt på gården. Mitt på ljusa dagen.
Den dagen skulle mimmie ha kommit. Men de gjorde hon aldrig.
Istället försvann mina andra barn.

Varje gång jag blundar ögonen så ser jag allt om och om igen.
Känner smärtan mer och mer för varje dag.
Medicinen jag har fått hjälper inte.
Men bara o stå ut.
Har flertalet gånger tänkt o ta livet.
Antingen överdosera rejält eller hänga mig själv.
Men för varje dag blir ja mer övertygad om att de andra alternativet är mer lockande.
Har redan överdoserat 1 gång innan.
De sluta med psyket 2 veckor.

Ja mår ständigt illa.
Ont i bröstet varje dag av sån ångest.
Blivit känslig för allt för ja är så nedbruten.
Vet inte vartja ska vända mig när ja mår som sämst utan o få skit av någon.

Ingen kan förstå min smärta.
Som ja har kämpat mot socialen i flera år. O att de fick igenom ett lvu gör mig så arg.
Men oavsett hur mycket ja vill ge upp så gör ja inte det.
Oavsett hur mycket ja behöver en paus från allt så går de inte.
Detta är verkligheten och dom har vunnit över mig.

Men jag vet.
Jag vet att ja är en bra mamma somälskar sina barn mer än någonting.
MINA barn.
Ingen annans. Det är MINA barn o kommer ALLTID vara det.

I fredags fick vi träffa barnen. Denna gång va vi hemma hos fosterfamiljen.
De va jätte fint väder och barnen va glada.
Hoppade studsmatta o lite bandy med Mason. Mollie satt o åt lite och följde med mig o spela fotboll med mimmie.
Fredrik frågade om de kunde gå på barnens dag på intermilia skolan o de kunde de en snabbis innan de skulle iväg på lördagen.

Så i lördags träffa manbarnen igen fast bara 1 timme innan de skulle vidare på kalas.
De va super mysigt o roligt!
De större åkte karuseller och mimmie visa sin tuffa sida o red på en ponny. Modig flicka man har!!

Mollie va både med mig o Fredrik o tittade runt lite.
O Barnen fick en varsin leksak hem.

När man kom hem så va kroppen urladdad. Mådde psykiskt hemskt o ville bara försvinna.
Efteråt känns de så fruktansvärt.
Att veta att de dröjer ett tag innan man får se dom.

Men jag vet att mina små busar här det bra!