Allt började den 19 april.
jag och rasmus va hemma med alex och umgicks.
När alex hade åkt hem vid 14 tiden började jag få mer och mer värkar men de gjorde inte ett dugg ont så struntade i dom.
vid 16 tiden så gick vattnet. Skulle gå ut i köket o så kändes de som ja kissa på mig så jag knep o knep men de fortsatte ändå.
Då va mamma och therese redan påväg hem till mig.
vid 17 tiden började vi klocka igen. 3 till 4 värkar på 10 minuter så therese ringde till förlossningen och dom bad mig ta 4 alvedon. Men eftersom jag inte hade ett dugg ont under värkarna strunta jag i dom.
Eftersom de va fint väder ute så satt vi 4 på balkongen och hade trevligt och till slut våga vi inte va hemma mer ifall bebisen skulle anlända.
Så jag och therese tog sjuktaxi till linköping och kom fram vid 9 tiden.
Uppe på förlossningen så tog dom kurva och kolla hur öppen/mogen jag va. 2.5 cm va de kvar på tappen och va öppen 2cm. Och under den tiden så kom mamma och rasmus dit med Donken mat. Va ju vrålhungrig!
då sa barnmorskan att förlossningen inte riktigt va igång men erbjöd mig 2 alternativ.
att åka hem eller stanna kvar.
Vi stannade kvar och fick ett kort så vi kunde gå ut o gå så värkarna vart kraftigare.
kom knappt ut från mitt rum innan jag fick betydligt ondare. Väl ute så tog vi en promenad och rasmus tog en rullstol ifall ja fick för ont. De va precis så jag kunde gå. Fick gunga fram o tillbaka när värkarna smög sig på.
när vi kom in igen så va jag öppen 3cm. Sen så minns jag att tiden sprang iväg. Va rädd att få för ont som med mimmie så jag tog edan riktigt tidigt.

När värkarna blev kraftigare och kraftigare så märkte dom att pojkens puls skönk från 150 till ca 50 så då börja dom göra massa hemska undersökningar.
minns att dom försökte få en slang runt livmodern och fylla på med foster vatten. Låg och skrek av smärta. När dom sen bad att få sätta en slang så jag slapp gå på toa fick jag panik. Usch det va hemskt!!

Efter ett par timmar så gav dom mig dropp som skulle göra värkarna mer intensiva.
Kände inget alls och de va så skönt.
men sen började jag få ont i rumpan och stod och klagade. Ingen tog mig på allvar direkt. Så jag bad om mer bedövning som inte hjälpte ett smack!
Så till slut låg jag i sängen o skrek och grät av smärta. Jag hade ju såå ont i arslet!
Dom tvingade mig att göra en underaökning under mina vrål och ja böna och bad om kejsarsnitt. Jag va helt slut i kroppen.

Under underaökningen säger hon att jag är fullt öppen och att de är dags att krysta.
therese satt brevid mig och rasmus o mamma va ute i väntrummet.
jag fick ren panik och skrek o grät fram att dom skulle hämta mamma.
där låg jag, öppen 10cm med fulla krystvärkar och höll mig i väntan på mamma.
när hon väl kom va jag så rädd o chockad att jag sa jag inte ville än.
Allt hade gått för fort. Sist dom kollade va jag ju bara öppen 5cm o de va ju 2 timmar tidigare!
Men mamma och therese puschade mig.
Jag hade så ont men med deras hjälp så tänkte jag inte på det. Kl 06.00 börja jag krysta och 06.15 hade jag honom en snabbis på bröstet innan han försvann.
han andades inte.
dom tog honom in i ett annat rum där han fick hjälp att andas och han kom tillbaka 20 minuter senare. 5 minuter utan o andas o jag va så rädd och så trött så jag orkade inte göra något. Men till slut kom han tillbaka och han va helt underbar.
mitt älskade barn. Min lilla prins.
hela 4360gram stor!

Men när jag tänker efter så va den här förlossningen 1000gånger bättre o lättare än med mimmie. Varje förlossning är verkligen unik ?